På det där tränings- och kostforumet jag hänger emellanåt dyker det titt som sätt upp arga inlägg om omgivningens reaktioner på hur man äter, tränar eller går ner i vikt. Det verkar vara väldigt vanligt att folks kollegor till exempel kommenterar ens matlåda om den ser “för nyttig” ut eller om man inte tar en bulle till tvåfikat – “Men EN kaka kan du väl ta” och liknande. Vissa beskriver hur folk kommenterar deras träningsmängd med “Det ÄR faktiskt inte bra att träna så mycket som du gör”. Visst finns det människor som går för långt och kan ligga i någon form av riskzon för ätstörningar och när någon man känner uppenbarligen har ett sjukt beteende så ska man såklart försöka hjälpa hen så gott man kan. Men de allra flesta som går på någon form av diet, hårt träningsprogram eller båda samtidigt kommer inte bli ätstörda. Det finns nån form av föreställning att anorexia får man bara man kommer ner i tillräckligt låg vikt och många glömmer att det är en psykiskt sjukdom som innefattare en sned kroppsuppfattning (och nu menar jag inte alla oss som är normalskadade av dagens skönhetsideal utan de som väger 35 kilo och ser en 100-kilosmänniska i spegeln).
Jag kan bli smått bedrövad över vilka friheter folk tar sig när det kommer till andra människors val och sätt att leva. Har själv råkat ut för liknande kommentarer men brukar inte göra nån stor grej av det utan svara så gott jag kan och orkar. Men det är tröttsamt att ständigt behöva motivera och förklara sina val för ytliga bekanskaper.
Men jag blir minst lika bedrövad över hur de som får dessa kommentarer reagerar tillbaka. I forumet skriker folk om att andra bara är avundsjuka, lata nollor som inte orkar ta tag i sina egna liv utan bara vill sitta på sina feta arslen och trycka chips och läsk i fred. Stämningen blir lätt upptrissad och aggressiv. Jag brukar försöka flika in att man ju faktiskt inte behöver dieta och träna så hårt som “vi” gör för att vara hälsosam och att det faktiskt är viktigt att skilja på vad man gör för sin hälsa och för att prestera eller uppnå ett visst resultat. Några “gillanden” brukar jag få men de allra flesta klänger sig fast vid att alla andra är lata och avundsjuka.
Jag har klurat på det här länge utan att få nån rätsida på det. Dels undrar jag varför folk envisnas med sina “Nu behöver du väl inte gå ner mer i vikt” och “En liten kaka kan du väl ta?” och varför känner sig folk så utsatta och angripna när de får sånna kommentarer. Jag tror faktiskt inte att den “typsika svenska avundsjukan” har speciellt mycket med det hela att göra, så… VARFÖR?!
2012/05/28 at 11:45
Well, jag klagar på folk som inte äter ordentligt – jag klagar mindre på folk som tränar hårt, förutsatt att de äter det de behöver för att träna så hårt som de gör
Det jag MEST klagar på är när de börjar låta hela dagarna och alla tankar handla om viktnedgång och måttminskning. När alla handlingar, alla tankar, allt de säger,, skriver och gör verkar vara “bara jag kommer i nya jeansen så blir jag lycklig, bara jag går ner 10 kilo till så blir jag lycklig, bara jag ser BRA ut så blir jag lycklig”
Jag är (och har alltid varit, utom i perioder då jag varit regelrätt ätstörd) väldigt överviktig – just nu, drygt 20 kilo (men då har jag just gjort mej av med 20 kilo, ner från 103 till mellan 81-8, jag vinglar lite och tar just nu en paus just för att huvudet Ska hinna hänga med så jag inte blir vrickad igen för då bryter jag ihop)
Jag har en arbetskamrat som är pinnsmal och söt ser jättebra ut, som frågade mej igår vad jag brukar göra på luncherna. Hon blev nyligen flyttad från sitt supersociala team där de åt lunch tillsammans varje dag till mitt team, där vi mest springer åt varsitt håll. Jag sa att jag försöker ha matdosa med mej och annars går jag till Costa och köper kaffe. Hon såg besviken ut, för då var ju inte jag heller ett bra alternativ att ha som lunch-kompis, sen ryckte hon upp sej lite och sa att “men det gör inget, jag äter diet-shakes nu ändåså”
Och där gjorde jag det här som jag antar att folk an bli upprörda på, för jag skannade henne helt öppet uppifrån och ner och upp igen, sen rynkade jag på näsan och sa “Varför?” i samma tonfall som man säger “Är du dum i hela huvet?” det gjorde slut på den konversationen.
Jag tycker inte om att döma människor efter deras utseenden – jag gör inte det heller – det är Många, många år sedan jag lärde mej att snygga killar (eller tjejer för den delen, även pom erfarenheten där är ungefär 1 per 20 män eller så) aldrig är bättre sex eller bättre sällskap än fula – så jag sorterar folk utifrån om det de gör eller säger intresserar mej eller ej, snarare än om anblicken av dem attraherar mej. Sen kan man iofs säga att som jag ser ut har jag kanske inget val – fast det är långt ifrån sant – jag har haft både regelrätt snygga och downright “fula” partners.
Men i MITT fall så gör jag det för att jag tycker att det verkligen Är sorgligt att folk som ser helt normala eller tillochmed mycket smala ut verkligen ägnar så mycket tid på hur de ser ut – de får ångest över att det fortfarande finns något MJUKT mellan storlek-small plagget och deras Skelett, de vill vara snygga – för vem? Sej själva? Jag tycker att JAG är ganska tilltalande – jag gör mej inte bra på bild och jag är tjock, men jag ser ganska bra ut ändå – alltså kan man lära om vad man tycker är snyggt, för det måste ju realistiskt vara en lögn att jag skulle kunna se bra ut så tjock som jag är (det där får jag nog passa på att rubriucera som sarkasm, ifallatt någon skulle missuppfatta det) .
Jag kan dessutom ärligt säga att jag – utom när jag har PMS – skiter fullständigt i hur folk uppfattat min kropp och mitt utseende.
Jag kan å andra sidan komma ihåg hur det kändes att sitta på golvet och gråta för att allt ser HEMSKT ut (i 50-kilos klassen, här var jag alltså sjuk i huvet) när man stannar hemma från jobb/utbildning för att kläderna passar inte – det är en jävla VALK över höftbenet – dubbelhakan fladdrar i vinden och man ser osmaklig ut och alla kommer titta och skratta.
Jag tycker inte att någon – kvinna eller man, ung eller gammal, ful eller snygg, tjock eller smal – ska behöva leva så.
Folk babblar i att “jag mår bättre av det här” och “jag gör det för att må bra” och jag bara undrar hela tiden Hur bra man egentligen mår när man hela tiden mäter sej utefter vilka kläder man “ser bra ut i” eller hur mycket död vikt man kan lyfta på ett gym (gymmet är iaf något bättre i min mening; jag vet att dte utlöser en massa ämnen som man just Mår bra av – det gör man iofs av downright svält efter ett tag också…) – och vad “ser bra ut i” egentligen betyder? Som modellerna i tidningarna?
Det har i alla fall jag märkt; jag (som ser mer själv som en ganska medveten och vaken människa) har börjat se på folk på samma sätt som om de var i tidningen – det är inte för att jag är så dum att jag tror att gemene man ser ut så på riktigt, utan helt enkelt en inlärnings-situation; min hjärna ser nästan bara människor på bild, och den lär sej vad referensramarna för en människa är – ungefär som man efter ett tag lär sej uppskatta ungefär hur stor en meter är efter att ha sett tillräckligt med exempel på en meter; hjärnan lär sej – “det här är en meter; så här ser en människa ut” sen skiter min hjärna i att mitt förnuft säger “näe alltså, människor HAR kroppshår, de HAR ojämn hy, de HAR PORER I ANSIKTET och allt det andra som aldrig syns på bild”
Jag ifrågasätter folk om jag känner att de gör det det de gör av någon form av utseende equals värde-tankar som de ljuger för sejsjälva om.
“Jag vill vara stark” funkar i realiteten inte med “jag vill vara 170 och komma i kläder från barnavdelningen” – då bör man inse att man ljuger för sejsjälv, eller fundera på om man kanske borde omvärdera vad “stark” betyder.
Lååångt inlägg från mej – men nej, jag tror inte att merparten människor är så dåliga att de är avundsjuka när de säger till någon de uppfattar som att den driver sejsjälv till olycka med utseende equals värde-tänkande. Jag tror de försöker hjälpa.
Och det värsta?
Det värsta är att de har ju rätt; om ens första tanke när någon visar omtanke (hur missriktat den än må vara) är “fan, den här människan är ful, den måste vara en dålig person som bara vill sabotera mej” – då ÄR man störd. Då ser man bara yta. Då kommer man driva sejsjälv till olycka.
2012/06/03 at 13:59
Att ställa en fråga med samma ton som “är du dum i huvudet” ‘är väl ändå inte hjälpsamt? Jag tvivlar liksom på att din kollega kommer att rycka upp sig och bli frisk genom sådana kommentarer, tvärtom kan de ofta göda det sjuka beteendet eftersom det kan skapa just sådana reaktioner som Blixa skriver om “de är bara avundsjuka/de unnar mig inte detta/bara för hon är tjåkizz!!1″. Och då strävar en ännu mer efter att väga 40 kilo och vara smalast, snyggast & ‘hälsosammast’ av alla.
Men det kanske mer handlar om dig än om henne? D.v.s. att du bara måste få spy ur dig det du tänker/tycker. Om inte- tänk efter. Eller ja, tänk efter i vilket fall. Det är INTE hjälpsamt att ha en nedvärderande attityd gentemot människor, speciellt inte de som är (eller misstänks vara) sjuka. Att överhuvudtaget påpeka vad folk har i sina lunchlådor, hur de tränar o.s.v. tycker jag är jäkligt oförskämt, och dessutom en väldigt onödig risk att ta. Om en är orolig för en närstående finns det tusen bättre sätt att uttrycka det på än att säga: “Men gud! Ska du bara äta det där?” eller “Asså är du dum i huvudet eller, hur kan du vilja gå ner i vikt fast du redan är smal?”.
Sedan är det absolut tråkigt att folk inte kan se att de faktiskt har en smal kropp, det är fan skitsorgligt att det är så i vårt samhälle. Men en får ändå tänka på vilket tonfall, vilka ord & vilket kroppsspråk en använder. Sedan är det viktigt att komma ihåg att en inte behöver betrakta sig som fet och ful bara för att en redan är smal, men ändå vill tappa ett par kilo. Som Blixa skriver i sin kommentar, “snygg i bikini” behöver inte vara ett dåligt mål så länge en inte ljuger för sig själv och inte känner att världen går under om en inte når den där beach-kroppen. (Tycker dock det absolut kan vara värt att fundera över om en i första hand är snygg för sin egen skull eller för att tillfredsställa andra.)
2012/05/28 at 20:09
Jag blir inte alls lika provocerad som de flesta verkar bli av sånna kommentarer och jag är helt övertygad om att det beror på att jag faktiskt i grund och botten har tänkt igenom det jag gör, varför jag gör det och verkligen gör skillnad på vad jag gör för hälsan skull och vad jag gör för att prestera eller för att bli snyggare. Medvetenheten gör skillnad. Jag stör mig nått så grymt på människor som måste linda in sin diet/träning i allt från “jag mår bra” till det “är hälsosamt” utan att ha funderat två gånger över några djupare anledningar. Jag mår bra nu, min kropp är hälsosam nu. Lite starkare i mage och rygg och överkropp skulle den nog må ännu bättre av och en gnutta mer kondis men smalare behöver den inte bli. Men jag vill det och det är enbart av estetiska skäl och det är jag medveten om. Jag tycker inte att målet “vara snygg i bikini” absolut måste vara ett dåligt mål sålänge man inte ljuger för sig själv och ändå någonstans kan känna att skulle det skita sig så är det inte hela världen.
De starka motreaktionerna tyder ju verkligen på att något inte står helt rätt till. Har också någon gång blivit riktigt provocerad av nån liten 45-kilos spinkis som dricker nutrilett men det här är ett beteende som riktas mot de som faktiskt skulle behöva gå ner i vikt också och jag undrar: vad är syftet med sånna kommentarer? Vad är det man vill/tror ska hända när man säger sådan oavsett om man säger det till en 40 eller 120 kilosmänniska? Man hjälper ju inte en ätstörd/överviktig människa genom att berätta för hen att hen är dum i huvet. Vad tror man ska hända? Många verkar tro att om man bara i lugn och sansad ton berättar för den andre att den har/gör fel så kommer den andre ändra på sig när det egentligen är ett perfekt sätt att få någon att sätta sig på tvären på. Så jag undrar igen: vad är syftet? vad är det man tror man kan uppnå genom sånna kommentarer?
Jag är överlag nöjd med min kropp och mitt utseende och har i princip alltid varit det tills rätt nyligen. Jag är en naturlig spinkis och hade jag haft gener som gjorde att jag lätt gick upp i vikt hade jag nog toppat vikten på 20-30 kg mer än vad jag gjort. Men jag är ändå rätt glad att jag har fått känna på hur det känns – att inte vara nöjd, att undvika speglar och börja böla i provrum. Insikten om hur mycket jag låtit mitt utseende styra mitt välmående var nyttig och jag tänker minsan inte låta mitt utseende styra hur jag mår.
Och jag håller med om det du skriver om att “bli stor och stark” – suckade rätt tungt när jag såg någon på gymmet som hade en topp som det stod “Strong is the new skinny” på men insåg ju direkt att jag vill faktiskt inte bli stor och stark som i “tyngdlyfterska stor och stark”. Inte för att jag skulle kunna ens om jag försökte (spinkis-gener bygger ju inte gärna den typen av muskler). Jag tänker mig mer stor och stark i förhållande till min kroppsvikt och när jag känner mig tillräckligt stark kommer jag nog bli sugen på nån tok-låg-kalori-diet för att bränna bort lite underhudsfett så att de där musklerna syns lite mer och då är jag plötsligt inne och nosar på fitness-svängen och då kan vi ju verkligen börja snacka mysko ideal. Men det är ju också ett så extremt ideal så att de flesta fattar att det inte är så “normala människor” ser ut.
Långt inlägg från dig, långt svar från mig =) Nej, jag tror inte heller avundsjuka är svaret, kanske spelar det in i bland till liten, liten del – vi speglar oss i varandra och tvingas titta på våra egna liv när någon annan gör stora förändringar i sitt. Och visst kan det säkert vara för att hjälpa i bland men varför säger man det då på ett spydigt och otrevligt sätt? Och varför gör man det till människor som faktiskt kämpar med en övervikt?
2012/06/03 at 14:08
De här kommentarerna får jag hela tiden från vissa i min familj. Jag förstår ju att de är oroliga, eftersom jag för några år sedan hade en ätstörning, men alltså… förutom att jag numera räknas som frisk, så tränar jag tre gånger i veckan. Inte tre timmar om dagen (och om jag så gjorde behöver det ändå inte vara sjukt, ifall det är ett speciellt mål jag tränar mot inom en speciell sport). Jag äter fem måltider om dagen. Jag räknar inte kalorier. Jag väger inte maten. Jag tror inte att hela mitt liv skulle vara bättre om jag bara vägde 50 kilo. Jag vägrar inte visa mig i bikini och jag hatar inte mig själv för att jag har några centimeter mer runt magen än vad som egentligen vore bra. Och jag tränar mest av allt för att må bra och komma i sådan form att jag till hösten kan börja i en viss sport som är ganska krävande.
Ändå får jag ständigt dessa kommentarer om att jag inte “behöver” träna för att “du är ju redan smal/fin som du är”. Say what?! Som om ens vikt är det enda avgörande för om en behöver träna eller ej. Hey, det är liksom skitbra att träna för hälsans skull, oavsett en väger 50 eller 100 kilo! Det är inte träningen i sig som är det farliga, det är vilket förhållande en har till den.
Framför allt tycker jag att det är ett väldigt dåligt sätt att uttrycka oro på, när det sker genom kommentarer om att en inte behöver träna och påpekanden om vad en äter/inte äter. Jag har t.ex. haft enorma problem med hetsätning förut. Att jag därför försöker hålla mig till att äta onyttigt (alltså, snacks & godis) bara 1- 2 ggr/vecka är väl inget konstigt alls, dels är det hälsosamt att inte “unna sig” varenda jävla dag, dels är det vettigt att vara medveten om att onyttigt varenda dag _kan_ trigga igång hetsätning hos mig. Ändå ses det inte på med blida ögon. Jag kan faktiskt förstå de på forumet som tänker att det handlar om avundsjuka etc.- i mitt fall är vissa av de som suckar & stönar över att jag inte vill fika bullar varenda dag, de som själva äter enorma mängder sådant. I en sådan situation är det verkligen inte konstigt att en drar slutsatsen att det handlar om avundsjuka, typ: “åh nej! tänk om hon blir smalare/snyggare/hälsosammare än mig” eller en sorts tanke om att en inte vill vara ensam om att leva ohälsosamt. Därför försöker en dra ner andra i fördärvet, för att slippa vara den enda i en grupp som äter dåligt.
För det mesta handlar det nog bara om oro & dåligt hyfs (speciellt oro, när det gäller närstående), men av det lilla jag läst om psykologi och sånt, framstår det inte som helt otroligt att det för vissa människor handlar om avundsjuka och/eller rädsla för att vara den enda som lever onyttigt. Överlag tror jag dock att folk är lite väl fixerade vid att folk “bara är avundsjuka” p.g.a. normen om att vi lever i Jante-sverige.
2012/10/24 at 00:31
Jag tror att det handlar om att vi, de allra flesta kvinnor, är ätstörda lite till kvinns;). Jag känner i alla fall ingen, jag menar ingen, kvinna som inte ständigt tänker på vad hon har ätit, hur mycket eller lite hon har ätit, vad hon “får” och inte får äta samt hur mycket hon har “lyckats träna bort”.
Det spelar liksom ingen roll om kvinnor är överviktiga, normalviktiga eller underviktiga – vi är alla ätstörda mer eller mindre.
Som självvalt underviktig (ej anorexi men överdriven mat- och träningsfixering) i 20-årsåldern, var jag avundsjuk på kvinnor som vågade äta och kunde skita i att träna, trots sin normal-övervikt. När dessa kvinnor klagade över hur lite jag åt och hur idiotiskt mycket jag tränade, så vände jag på steken och försvarade mig med att de var avundsjuka på mig. Folk kallade mig saker som “finlemmad”, “liten benstomme” osv och jag kände mig bara som en stor lögnare och hycklare, där jag satt med mina salladsblad med vinäger på.
Överviktiga kanske gör detsamma, dvs försvarar sin ätstörning med att underviktiga svälter och ofta har de rätt. Det finns inte många kvinnor som kan äta precis hur mycket de vill, utan att röra på sig och utan att gå upp i vikt.
Idag är jag normalviktig men ganska otränad och tycker att det är tröttsamt att umgås med kvinnor som bara talar om vikt, träning och utseende och jag har insett att oavsett storlek, så är nästan alla kvinnor ätstörda, på ett eller annat sätt.
Jag kommenterar aldrig kvinnors kroppar och jag intresserar mig inte alls, för vad andra människor stoppar i munnen och jag förväntar mig av andra, att de inte lägger sig i, vad jag väljer att stoppa i min mun.
Det hela är ganska lätt ändå. De underviktiga äter för lite och/eller tränar för mycket. De överviktiga äter för mycket och/eller tränar för lite. Båda grupperna känner att de måste försvara sina respektive livsstilar inför varandra.
Det är viktigt att hålla i minnet att vikt inte är någoting man ÄR. Man ÄR inte tjock och man ÄR inte smal. Vikt är ett tillstånd, på så sätt att nästan alla människor kan förändra den. För vissa är det mer viktigt att kontrollera sin vikt, än för andra.
Låt människor välja själva hur de vill leva sina liv och sköt dig själv och skit i andra, säger jag.
2012/11/19 at 13:59
Jag håller med dig i mångt och mycket men jag har lite svårt just för det där att “alla är ätstörda”. Den i min omgivning som brukar provocera mig mest hänvisar stenhårt till att “man bara ska äta lite av allt så blir allt bra” och alla som väljer bort någonting är ätstörda. Hen brukar sucka djupt och säga saker som “Jag fattar inte hur ni orkar tänka på vad ni äter hela tiden”. En gång råkade hen försäga sig när jag sa nått i stil med “Ost är så gott” och hen svarar “ja men det innehåller så mycket kalorier” och så tog hen skinka istället. HA! tänkte jag i mitt stilla sinne – så du tänker också på vad du äter.
Så jag håller med dig om att i princip alla kvinns har ett problematiskt förhållande till mat men jag tycker det är dumt att utvattna begreppet ätstörd.