Jag har inte kunnat bestämam mig för vilken print jag velat ha men när hon gjorde en med sig själv som ängel så saken biff:

Och ringen! Jag bara älskar ringen! Så söt och äcklig på samma gång:

Att konstant stryka män medhårs, att uppmuntra även de allra tråkigaste skämten med mitt lilla prinsess-tihi och att ständigt, ständigt, STÄNDIGT bekräfta alla män i min närhet är så djupt rotat i mig att jag insett att det är någonting som jag aktivt måste arbeta bort. Jag impulsbekräftar alla män i min omgivning för att världen har lärt mig att det är viktigt för mig att få mäns godkännande. Men jag är medveten om detta och jag jobbar med det och vet ni vad? Jag har upptäckt att det inte är speciellt svårt:

Jag försöker tänka på hur jag rör mig och hur jag sitter – sitter jag med rak rygg, lutar jag mig avslappnat tillbaka och fyller ut min plats eller gör jag mig instinktivt mindre än vad jag är genom att sitta lite ihopsjunken med korsade armar och ben? Hur uttrycker jag mig? Vilka ord väljer jag? Talar jag om hur saker känns eller om hur saker och ting är. Åker mina händer nervöst upp till ansiktet och håret stup i kvarten eller vilar de avslappnat mot bordet? Flackar min blick oroligt omkring eller tittar jag honom lugnt och stadigt i ögonen? Jag är noga med att flytta fokuset från mannen i rummet och istället lägger jag all min energi på kvinnorna. Jag tittar på dem, lyssnar på dem, nickar bekräftande och skrattar åt deras skämt. Om de sitter tysta och verkar blyga frågar jag vad de tycker och tänker och föröker få dem att våga sig in i samtalet. Mannen får vara med men jag försöker tydligt visa för honom och alla runt omkring att det inte är HAN som är univerums medelpunkt.

Till min stora förtjusning märker jag hur kvinnorna släpper loss, skrattar högre och hjärtligare och bara tar mer och mer plats samtidigt som mannen långsamt sjunker längre och längre ner i stolen och tittar storögt på oss samtidigt som han frenetiskt snurrar en lock av sitt hår mellan fingrarna.

(Jag kan varmt rekommendera Elaine Eksvärds böcker “Snacka snyggt – modern retorik” och “Härskartekniken – den fula vägen till makt”. Lättlästa och fulla av praktiskta tips som verkligen fungerar. Hennes blogg hittar ni här. Läs gärna mitt gamla inlägg om “Pluspoängsamlaren” – mannen som fullstädnigt krävde min uppmärksamhet och bekräftelse.)

“Läser text på text, tweet på tweet, av självutnämnda experter på hur en ska organisera en protest för att det ska få effekt. De talar om att de som är ”skyldiga” till upploppen inte har någon tillräcklig tydlig agenda, att de inte har någon ”riktig” analys. Att de inte har läst Marx. Att det i själva verket handlar om arga unga män som bara vill ”skapa ett bättre liv för sig själva”. Att de inte inte sjunger Internationalen när de tänder eld på bilar. Att de inte är tillräckligt konstruktiva. Att våld inte löser något.”

Jag håller med om varje ord och ser nästa citat som en absolut sanning:

“Kan ni inte bara erkänna: om det inte vore för att det brann i Stockholms förorter skulle ni aldrig skriva dessa spaltmeter om saken. Ni skulle inte bemöda er med en blick. Ni skulle låta dem hållas med sina demonstrationer, debattartiklar och brev till politiker för det är inget som utmanar, inget som stör vardagslunken.”

Själv höll jag på att få ett EP-anfall när jag läste den här raden i Chaves Perez debattarikel:

“Grupper som med våld vill göra den starkes röst hörd tar sig olika skepnader.”

Att han bara har mage att ens antyda att dessa människor skulle tillhöra några av de starkaste rösterna i samhället! *tuggar fradga!*

(Läs även mitt inlägg från tidigare idag)

Våld ska inte användas som en förstahandslösning men vad tar man sig till när man redan utnyttjat alla demokratiska kanaler som finns utan att det gett resultat? Är allt våld per automatik någonting dåligt?

Jag hör många säga saker som “Det hjälper ju inte”, “Det ger bara förorterna ännu mer dåligt rykte” och väldigt många insinuerar att det bara handlar om bortskämda, infantila ligister som vill ha allt i livet gratis. Fördöma våldet får folk göra bäst det vill (läs Fannys inlägg) men tror ni att det kommer hjälpa att vita medelklass svenssons sitter tryggt och göttar sig i sina villor och pekar finger samtidigt som de deklarerar sitt allra kraftfullaste fördömande? Är den viktigaste frågan i sammanhanget huruvida våld är bra eller ej?

För något halvår sedan var det val långt-bort-i-stan (Kenya? Jag minns inte…). En låtsasdemokrati som gjort korruption till en kostart och där valfusket är ett faktum. Några rebeller gick till attack beväpnade med machetes mot poliserna utanför vallokalerna. Jag fick något som liknande en déjà vu och jag bara visste att det under andra omständigheter hade kunnat vara jag som dundrade fram där  förblindad och förbannad in i märgen över alla orättvisor.

Jag tänker på Suffragetterna som kämpade för kvinnors rösträtt. De demonstrerade och protesterade men de ägnade sig även åt skadegörelse och kastade brandbomber. En suffragett genomförde till och med ett självmordsaktion när hon i protest kastade sig framför den brittiske kungens häst under en galopptävling.

Det verkar som att folk idag tror att alla förändringar vad gäller medborgarnas rättigheter som skett i samhället senaste 100 åren liksom har kommit till av sig själv. Som att underklassen bara bad snällt och överklassen sa “Ja, men självklar! Varsågod här har ni rösträtt, åtta timmars arbetsdag och betald semester, rätt till gratis sjukvård och social trygghet”. I själva verket har det varit en kamp och emellanåt en våldsam sådan och det har hjälpt! Det har blivit bättre men det är inte över än. Nu kämpar de i förorten och de behöver vår förståelse och solidaritet och framförallt vår jävla hjälp! Det är dags att utrota klassamhället!

Om du helt saknar en aktivistiskt ådra är väl OK om du lämnar macheten hemma nästa gång du går till vallokalen – du kan börja med att INTE rösta blått!

Ändå har det varit någonting som gjort som att jag inte kan släppa taget. Det har varit väldigt svårt för mig att en gång för alla bestämma mig för att denna lilla skrubb på internet och detta lilla liv som är jag ska vara en frizon från allt det där.

Jag började mitt nya jobb på ett av storsjukhusen här i Stockholm för drygt en vecka sedan och avdelningen hade just vunnit en stegtävling. Hälsoinspiratören är peppig, glad och pådrivande och det shakeas, slimmas och iTrimas hejvilt. Jag som trots allt det mesta av det som var kvar av mina kroppsnojor bara senaste månaden börjar tänka att jag kanske ändå ska ta tag och göra nått åt den där bilringen i alla fall? Gå ner de där trivselkilona och börja träna igen? Men jag vill ju egentligen inte och det vet jag ju mer än väl.

Trots upplyftande och klarsynta tankar från både Lady Dahmer, Karins konstgrepp, Schmenus, Apan och Brunheten har jag inte varit säker på att jag kommer lyckas hoppa av det där snygg-och-smal-tåget. Smaldjävulen i mig menar på att det ändå borde vara betydligt enklare att bara gå ner de där kilona så är det klart sen.

Droppen kom i förrgår när ytterligare en “schysst snubbe” med ett storhetsvansinne utöver det vanliga brakar in i en diskussion som handlar om att kvinnor ska få duga som de är och ylar om att de (jag bland andra) borde träna istället. Eller nej, det spelade visst ingen roll hur mycket jag skulle träna för han skulle inte vilja knulla mig ändå.

Och så länge jag ser på mig själv med den manliga blicken bekräftar jag att min största tillgång som kvinna är mitt utseende och att det viktigaste i livet är att vara knullbar.

Så nu är det slut mellan knullbarhetsnormen och mig FÖR ALLTID. Bloggen har genomgått en första vårstädning och kategorierna LCHF och Träning är borttagna och alla inlägg raderade. Jag har även avföljt en massa bloggar på Bloglovin som bara bidrar till skönhetshets och onödig konsumtion. Vågen hamnade i soprummet i morse och i helgen ska garderoben få sig en genomgång – alla kläder som är för små ska bara ut ut mitt liv för jag tänker aldrig bli så smal igen! Kanske viktigast av allt: jag tänker ALDRIG NÅGONSIN jämföra mig med någon annan.

Från och med nu tar jag mitt ansvar och förklarar jag bloggen som en frizon från skönhets- tränings- och hälsohets! Välkommen in i värmen! 

Spontant ville jag säga nej, det är verkligen inte alla flickors stora dröm men insåg rätt snabbt att det trots allt är en dröm för rätt många flickor och kvinnor. Bella gör med andra ord en rätt rimlig och harmlös generalisering här. Gudarna ska veta att jag titt som tätt gör betydligt grövre generaliseringar än så.

Jag undrar ändå varför detta med giftemål är någon som så många kvinnor drömmer om? Varifrån kommer det här behovet av att vara prinsessa för en dag?

Å ena sidan är det väl inte så konstigt med tanke på alla disneyprinsessor vi växt upp med vars främst mål i livet var att hitta Mannen med stort M. Å andra sidan är det ju inte så att alla vuxna män går runt och bara läääängtar efter att få vara superhjälte för en dag. Den man som skulle propsa på att få leva ut sin barndoms superhjälte drömmar endast för en enda dag skulle antagligen ses som sjuk i huvudet.

Det här med “prinsessa för en dag” känns som nån form av infantilisering av kvinnor. Som att kvinnor förblir barn hela livet och aldrig tillåts växa upp. När vi vuxit ifrån Disney för tjej- och kvinnotidningarna, modeskaparna och idealhetsarna facklan vidare.

Äktenskap? Prinsessa för en dag alltså? … MEN VÄX UPP FÖR FAN! 

PrinsessBlixa

Och lösningen på hur man får mindre komplex har han också. Tydligen är det så att om man styrketränar HÅRT och späker sig själv kommer man tillslut se ut som en modell och då har man ju inget att skämmas för längre. Han är ju ba för smart den där killen! Å vad snällt av honom att ta sig tiden att berätta för oss hur det EGENTLIGEN ligger till. Himla snällt av honom, verkligen! Schyssta snubben alltså!

*och ironin räcker liksom inte till*

Nu när det är sommar och sol blir det lite sådär extra spittigt i kroppen och det känns underbart när håret på benen fladdrar i de ljumma försommarvindarna. Det här med kvinnors kroppshår blir oundvikligen alltid mer aktuellt när temperaturen stiger och kläderna krymper.

För någon vecka sedan hamnade jag återigen i en diskussion om kvinnligt kroppshår och där var argumentet igen: “Alltså jag VET ju att det inte är ofräscht med hårig ben eller armhålor på kvinnor men det KÄNNS så för MIG.” Och det här är en känsla som det verkligen inte finns något spritt i för huvud taget och som jag, ärligt talat, börjar bli riktigt less på. Less för att det är en väldigt effektiv samtalsdödare – jag kan ju rimligtvis inte berätta för dig hur du ska känna?

Eller kan jag det? Typ säga: “Men det är ju en helt felaktig känsla helt utan verklighetsförankring. Den där skräpkänslan borde du göra dig av med!” Det ska jag nog prova nästa gång.

Det finns ju hur många sådana orimligheter som helst som folk går runt och känner och jag kan ärligt talat inte fatta varför man inte gör något åt dem istället för att låta dem begränsa en själv eller andra. Exempel på skräpkänslor:

• Kvinnlig kroppsbehåring är ofräscht.
• Mens är äckligt.
• Begagnat porslin är äckligt.
• Rökning handlar först och främst om inneboende brister hos enskilda individer som inte förtjänar hjälp utan hån och förakt.

Bara för att jag inte kan bestämma hur diverse människor ska känna så betyder ju inte det att dessa människor inte kan lära sig att känna annorlunda. Det betyder inte heller att man inte har ansvar för hur ens känslor påverkar andra runt omkring. Om de egna känslorna, som faktiskt emellanåt bygger på helt felaktiga grunder, begränsar eller försvårar livet för andra människor så tycker jag att det är fullt rimligt att man synar dem i sömmarna några varv extra. Det går att lära sig att känna annorlunda – jag lovar! Prova skarufåse!

Därför gör det lite ont i mitt feministhjärta när jag ändå blir irriterad över feministerna som demonstrerade vid invigningen av Babiehuset i Berlin i torsdags. Inte för att de inte har rätt, för de har de. Vad leksaksindustrin har lyckats göra med Barbie och färger rosa senaste tjugo åren är verkligen makalöst och det är ett stort problem att leksaker som riktas till flickor uppmuntrar stillasittande, utseendehets och konsumtion.

Samtidigt är jag så trött på att det är det som anses typiskt tjejigt som ska kritiseras, analyseras och demonstreras emot. Vilken könsroll är det egentligen som gjort mest skada här i världen? Flickor som leker med Barbie, bakar cup cakes och pysslar i sina färgglada ryschpysch kläder med rosetter på eller alla härjande pojkar i sina murriga kamouflage kläder som lär sig att det är coolt att slåss och leka hjärndöda pang-panglekar?