Måste erkänna att motivationen för att träna har krälat undan och gömt sig i nån mörk håla de senaste två veckorna. Dels på grund av att jag blev sjuk förra veckan och det kändes jätte jobbigt eftersom jag varit så taggad att träna en massa när Ossy var hos sin pappa. Men också för att jag känner mig lite bortkommen där bland allt skrot och alla maskiner. Jag går till gymmet och river runt lite i inredningen utan att ha nån vidare koll på vad jag gör och om jag gör rätt.

Tvivlet smyger sig på och en röst börjar viska i bakhuvudet: “Vad håller du på med egentligen? Det här är väl ändå inte din grej!” Innan förra helgen började tänka att det här inte kommer funka. Jag kunde se PT-Gabriella sucka och skaka på huvudet och kyligt men sakligt deklarera att det inte spelar nån roll hur bra jag äter eller hur hårt jag tränar för jag kommer ändå aldrig få några som helst resultat – jag är undantaget som bekräftar regeln träning har ingen effekt på mig.

Men i lördags mailade PT-Gabriella ett program med en massa övningar och motivationen slutade spotta och fräsa där inne i den mörka hålan och började sniffa lite nyfiket i vädret. På söndagen körde jag och PT-Gabriella tillsammans och det var det roligaste passet nånsin och motivationen skällde och gjorde små glädjeskutt där bland hantlarna. Efter en timmes stenhårt pass överkropp körde jag intervaller på löpbandet i tjugo minuter och det var löjligt roligt. Igår var det dags igen men nu skulle jag göra allt det där själv och det är skillnad och motivationen morrade lite misstänksamt. Men satan i gatan vad jag körde och äntligen kändes det roligt igen!

Väl hemma får jag för mig att jag ska mäta mig för det är trots allt en månad sen sist och på vågen händer inte ett smack. Midjemåttet har stått still sen typ oktober förra året. På en månad har mina biceps ökat med två centimeter och FEM CENTIMETER har försvunnit från midjan! Jag säger det igen: FEM CENTIMETER!!

Motivationen ligger och spinner i mitt knä och kunde jag röra armarna skulle jag klappa den…