Alltså det är lite pinsamt att berätta varför jag inte bloggat så mycket (läs inget) senaste tiden.

Jag tycker fortfarande att det är lika roligt och tidsmässigt funkar det ok men det är som så att vår bärbara dator har dött och jag orkar helt enkelt inte sitta upp och skriva. Det är sant! Brukar blogga när Ville sover och kan jag ligga ner när jag gör det så får jag ju vila lite samtidigt. Nu måste jag välja om jag vill vila eller blogga och ni har ju märkt vad som blivit prioriterat. Nog om det. Har samlat på mig så många inlägg i huvet som måste printas ner nu när jag orkar sitta så jag har inte tid att sitta här och ursäkta mig.

Ville och jag hänger en del på öppna förskola som ligger en bit ner på gatan. Trevligt ställe att sitta och småprata lite på, kaffet är blaskigt men billigt och framför allt är det ruskigt intressant att se hur andra uppfostrar och pratar med sin barn. Något jag tänkt mycket på senaste tiden är hur  vanligt det är att vi kräver saker av våra barn som vi aldrig själva skulle gå med på. Den mest klassiska grejen är att barnet ska springa och hämta en vuxen om det blir slaget/någon tar hens leksak/säger nått dumt och absolut INTE vara elak eller slå tillbaka. Jag bevittnade en sådan händelse idag. Ett barn tog ett annat barns leksak gång på gång och tillslut fick barnet nog och ropade på sin mamma som i sin tur försökte få hen att leka med en annan leksak. Det ville inte barnet som blev frustrerat och gav det andra barnet en arg knuff. Mamman blev arg för man får ju inte knuffas och barnet hävdar att det var den andre som började, vilket ju var sant, men mamman tycker inte det spelar någon roll vem som började och ja… nått vettigt blev det inte av det hela. Jag var på väg bort för att berätta vad som faktiskt hänt men Ville höll på att klämma ihjäl sig i nått skåp där och när jag väl räddat hans liv och hittat nått annat han kunde sysselsätta sig med var det hela överspelat.

Men alltså, jag tänker såhär: det är väl inte bra eller konstruktivt på något sätt att vara elak tillbaka när någon är elak mot en själv men det är trots allt mänskligt och fullt begripligt. Även jag som är mogen och vuxen och har en fullt utvecklad hjärna tappar besinningen ibland och biter tillbaka trots att jag vet att det inte kommer hjälpa eller bidra till något annat än att jag får “lätta på trycket”. Och det spelar faktiskt roll vem som började – det är inte lika illa att “ge igen” – den som började bråket bär faktiskt mer skuld.

Hur ofta hjälper det barnet att springa och hämta en vuxen? Får hen nån upprättelse? Oftast inte för denne vuxne har i regel ingen aning om hur det hela har gått till, vem som började och vem som talar sanning och tycker att bråket är onödigt och vill bara tillbaka till sitt småpratande kaffeblaskdrickande. Konflikten ska sopas under mattan så fort som möjligt och barnet får veta att hens problem inte är viktiga och att “det inte spelar nån roll vem som började”. När våra barn kommer till oss för att få hjälp att lösa sina konflikter, så som vi lär dem att de ska göra, så är väl det minsta man kan göra att ta det på allvar och försöka skapa sig en bild av vad som faktiskt hänt. Annars finns det ju ingen anledning för dem att hämta någon vuxen. De kommer försöka lösa sina konflikter själva och en vacker dag är de tonåringar och det hemska som hänt handlar inte längre om stulna leksaker eller sura knuffar utan om mobbing, en kompis som blivit för full och behöver sjukvård eller nått ännu värre. Om vi vill att de ska komma till oss DÅ är det dags att börja lyssna NU annars lär vi dem bara att det inte lönar sig att be om hjälp och då kan det gå riktigt illa!