Jag var ute och shoppade lite igår. Fasiken vad dålig jagh blivit på att shoppa! Nått skärp blev det inte sist, inga röda skor heller och solglasögon har jag varit ute och letat tre gånger utan resultat.

Igår var jag ute för att skaffa lite nya underkläder och det gick galant. Men det jag egentligen var ute efter var att kanske, fast inte helt säkert, skaffa en ny bikini. Jag älskar att bada och låter inte något missnöje över min kropp gå ut över det men de senaste åren har bikiniköpen varit förknippade med sådan motvilja att jag knappt vill erkänna för mig själv att det är en bikini jag faktiskt är ute efter att köpa.

Knallar in på Twilfit och tar med mig lite olika över- och underdelar och blir både glad och förvånad när jag upptäcker att storlek large är tokstort och medium likaså. När nederdelen i storlek small sitter som ett smäck riktigt myyyyyser jag där framför spegeln… i ungefär tre sekunder. En kritisk blick och ett missnöjt finger petas in i de där kärlekshandtagen, som förvisso krympt markant, men alltjämt  finns kvar och jag tänker: Bort! Dom måste bort, bort, bort och ju snabbare desto bättre!

Bikiniköpet gick smidigare än någonsin och för några sekunder var det till och med en trevlig upplevelse. Men det gnagde lite i mig ändå och när jag kom hem provade jag de där jeansen igen bara för att se att de fortfarande passade och det gjorde de såklart. Men någonstans där inne i provrummet fick jag för mig att någon som ser ut som jag i bikini kan ju inte komma i ett par sånna där jeans. Jag har verkligen svårt att tro att jag faktiskt gått ner alla de där kilona och centrimetrarna och kan inte riktigt se det själv. Det är då det är bra att ha före-bilder att titta på för då får man svart på vitt att nej, vågen har inte en felmarginal på tio kilo och byxorna har inte töjt sig två storlekar – det har, på riktigt, hänt saker med min kropp. Men den där känslan är ändå skrämmande för jag fattar ju att den kommer från någon föreställning om att “när jag gått ner si eller så mycket i vikt då kommer det KÄNNAS annorlunda – då kommer jag vara nöjd, då kommer jag vara lycklig!” Men det funkar ju inte så. Det är helt absurt att tro att man automatiskt är lycklig bara för att man är snygg i bikini.

Den där balansen är så svår. Motivationen kommer fortfarande innifrån och från en vilja att må bra och bli stark. Men den motivationen som kommer från missnöje ska inte underskattas och jag är missnöjd för att jag önskar att jag var snygg i bikini. Det är väl egenltigen inget konstigt med att vilja det men varför känns det som att jag drivs mer och mer av missnöje ju närmare målet jag kommer?