Visst har det hänt lite:  elva centimeter har försvunnit från magen och vågen visar på att jag blivit hela nio kilo lättare sen start 20 februari. Första paret jeans som jag gärna ville ha på mig är för stora och idag gled mina gamla svarta stuprör på utan att sitta påtok för tight. Är nog första gången någonsin jag är lite sur över att det är för varmt för att ha jeans på sig Har fortfarande en del kärlekshandtag att ta av men nu börjar vikten kännas mindre viktig. Vad som känns bäst? Ansiktet! Först senaste veckan har viktnedgången börjat synas lite i ansiktet. Så fort jag går lite över 60 kilo så syns det i ansiktet på mig och det är något jag alltid hakat upp mig på för det klär mig inte. Jag känner så många som faktiskt ser bättre ut när de får lite mer hull i ansiktet men jag, med mitt runda ansikte och stora äppelkinder, är inte en av dem. Löjligt, jag vet, men jag kan inte hjälpa det och just nu låter mig själv bara vara utan att analysera sönder allt in i minsta detalj.

De flesta målen jag hade från Hundra Grymma Dagar-utmaningen ligger i stort sett på hyllan. Märkte nästan direkt att jag bara blev stressad av att ha tidsbestämda mål. Jag är inte så stark som jag hade önskat och jag springer inte så fort men herre gud det kommer och jag tänker låta det ta den tid det tar. För tre dagar sedan sprang jag en mil och kände mig inte som ett slakt dagen efter och ikväll är det dags för mil nummer två. Utan tidsbestämda, välformulerade mål är chansen väldigt stor att denna runda blir lika trevlig som den förra – ingen stress, ingen press, ingen klocka som hetsar och säger benen ifrån så blir det till att promenera. Nu känns det som att det är dags att gå ut i solen och locka fram lite mer fräknar.