Blixa bloggar

det blir jävligt tyst i skogen om bara de vackraste fåglarna sjunger!

Vad vi kräver av våra barn del 2

| 2 Comments

Appropå mitt tidigare inlägg om vad vi kräver av våra barn så finns det en annan grej jag reagerar på titt som tätt. Jag har säkerligen gjort mig skyldig till den här själv. Ni vet när barnet har gjort någonting som är fel och föräldern ska tillrättavisa detta genom att med öööööverdrivet lugn och tillgjord föööörståååående pedagogisk röst berättar för barnet att det har gjort FEL och nu ska föräldern hålla en lååång utläggning om varför barnet gjort FEL och hur barnet ska sluta göra FEL och allt i samma mjuka tillgjorda stämma!! Avslutas gärna med ett “Eller hur?” *päronet lägger huvudet på sned och ler förstående och klapp, klapp på barnets lilla huvud. Stackars liten föööörstååår ju ingenting*

För det första har jag otroligt svårt att förstå varför vissa föräldrar pratar med sina barn med tillgjorda barnsliga röster när det kommer till sånna här saker. När man leker och busar, absolut! Det kan även ingå i någon form av jargong familjen har när de umgås men att lägga till med en sådan röst när man pratar om lite allvarligare saker? Alltså jag vet inte men det känns lite… nedlåtande? Är det inte lite härskarteknik och “lilla-gumman-attityd” över det hela? Emellanåt stöter man ju på sånna här människor som vuxen också, både på nätet och AFK. Ni vet, de där som ska förklara hur det ligger till, egentligen, och som beteer sig som att de sitter inne på den enda sanningen och som till på köpet nu kan tänka sig att vara så generös och dela med sig av denna sanning till oss okunniga pappskallar så att rökridåerna skingras från våra ögon och även vi äntligen kan se klart. GHHHHAAAAA!!

Jag är verkligen en förespråkare för att man ska prata med sina barn men nånstans måste man få dem att tänka själva och prata MED barnet, inte TILL det. Jag vet inte om jag drar för stora växlar på det här. Kanske applicerar jag min vuxna tolkning på barnen på ett sätt som inte stämmer överrens med deras upplevelser. Min barndom mins jag mycket väl men just det här är ett svart hål för mig och jag kan inte mana fram några egna upplevelse från när jag själv var liten. Kan det vara så att jag helt enkelt inte har några sånna upplevelser? Att jag bara gjorde som jag blev tillsagd? Möjligt… jag var nog en rätt mesig unge :)

 

2 Comments

  1. Men visst är det väl så – vi talar ö V E R T Y D L I G T till dem, vilket får dem att känna sig små och korkade, precis som du och jag känner oss korkade om någon talar så till oss.

    Lägg sedan till gullenuttet i rösten och tala gärna i tredje person så har du förringat ditt barn till ett “något” som – liksom barnet som hämtar vuxen i ditt förra inlägg – inte kan hantera några situationer själv utan till och med behöver curlas i något så basic som mellanmänskliga relationer.

    Och om vi curlar/härskar över dem där – hur ska de då själva lära sig vad som är rätt och fel, och att dra lärdom av sina erfarenheter istället för att – återigen – vända sig till en förälder för att få de svaren?

  2. Det värsta exemplet på det här som jag varit med om, är en mamma som med överdrivet lugn, tydlig & snuttepluttig röst talade med sin 3, 4-årige unge om att hen betett sig illa. Under ca fem minuter föreläste hon för barnet om vad felet var & varför, samt upplyste om att: “Allt man gör har _konsekvenser_. Du måste förstå att ditt beteende får _konsekvenser_. Du måste ta _ansvar_ för ditt beteende, förstår DU det?”

    Det enda som hände var att barnet började gråta.

Leave a Reply

Required fields are marked *.


CommentLuv badge