Vår svenska jämställdhet grundar sig på normer kring heterosexualiteten, kvinnor och män ska genom jämställdheten vara varandras pusselbitar i samhällsorganiseringen. Inom alla sektorer i samhället ses en 60/40-regel som mål, men endast en yrkesgrupp lever upp till detta mål. Av drygt en miljon anställda inom det vanligaste yrket i Sverige, butikssäljare, är det endast denna bransch som klarar 60/40-regeln – det vill säga att max 60 procent av de anställda är av ett och samma kön.

På ett nästan magiskt vis kommer de två könen komplettera varandra i jämställdhetens tecken, oavsett vilken sektor det gäller i samhället. Inom den svenska politiken har målet varit varannan damernas alltsedan 60-talet och framåt. Ett mål som fortfarande inte är nått, maktpositionerna i svensk politik domineras i hög grad av männen fortfarande. Det är även stor skillnad mellan de politiska partierna i riksdagen, andelen kvinnor är lägst hos Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och den politiska högerkanten är väsentligt sämre gällande jämställdheten i partierna. Denna pardans går i haltande tretakt, med knätofsar och folkdräkt dirigeras rytmen fram och männen bjuder upp genom könskvoteringar till varannan damernas. En normgivande heterosexuell melodi ljuder i hela det svenska samhället. Visst är Sverige ett av världens mest jämställda länder när det kommer till heterosexuella normer i samhället. Men är det inte dags att gå vidare och bjuda upp till dans med var tionde av de andra formerna av sexualitet? LGBTIQ-rörelserna kan väl också bjudas upp i pardansen och kvoteras in?

Feminism, queer och normkritik

Normkritiken har varit en viktig poäng inom både feminism och queerteori och behövs verkligen även i jämställdhetens fortsatta framtida arbete. En stor del av feminismen är idag inlåst inom den heterosexuella normen och får därav svårt att utmana de patriarkala maktstrukturerna i samhället på ett kritiskt sätt. Samhällets könskvotering är ett exempel, där heteronormen lyser igenom som starkast. Idén om att män och kvinnor skall kvoteras in för en heteronormativ blandning på arbetsplatser, i politiken och i skolan. Observera att det är inte Stefan som är transvestit och vill klä sig som Stina hela arbetsveckan, åtta till fem, med rött läppstift och en babyrosa concealer på de höga kindbenen som den svenska politiken har i åtanke gällande könskvoteringen i samhället.

Det ska vara män och kvinnor

Jämställdhetsarbetet är i högsta grad heterosexuellt betonat, det märks inte minst i det politiska språket: fler män i förskolan och fler kvinnor i byggbranschen! Politiken i sig visar inga tecken på att vilja utmana rådande normer gällande jämställdhet. Om politiken på allvar vill skapa en jämställdhet för alla oavsett sexualitet, skulle politiska språket möjligen kunna låta så här: fler bisexuella transvestiter i förskolan behövs! En feminism som inkluderar alla oavsett etnicitet, klass, sexualitet eller kön skulle få en större politisk sprängkraft. Det svenska samhällets normer behöver utmanas och ifrågasättas – så förena er kring feminismen och börja kräv en jämställdhet som gäller ALLA.