Fredrika Bremer räknas som en pionjär inom kvinnokampen, och hennes feministiska ’manifest’, Hertha, kom ut redan 1856. Sett mot bakgrund av den senaste utvecklingen vad det gäller kvinnors rättigheter runt om i världen, är hennes brandtal för jämlikhet lika aktuellt idag. Fredrika Bremer kom från en välbärgad familj och fick utbildning i språk, musik och teckning – kunskaper som ansågs vara nödvändiga för att kunna föra sig i societetslivet som gift kvinna. Fredrika vägrade att gifta sig, hon blev i motsats till det som förväntades av henne väldigt engagerad i sociala frågor och ägnade sig under en stor del av sitt liv åt att jobba för de som hade det svårt i samhället. Hennes erfarenheter som ogift och omyndig kvinna (hennes slarver till bror var hennes förmyndare och slösade bort arvet från fadern) låg till grunden för hennes engagemang i kvinnofrågan. Hon krävde att kvinnor skulle få rätt till utbildning och argumenterade för deras medborgerliga rättigheter. Det däremot många kanske inte vet är att hon också var en internationellt bästsäljande författare som jämfördes med Charles Dickens, och att hon fick mycket av sin inspiration till kvinnokampen från USA, ett land som i nuläget snarare minskar än ökar kvinnors rättigheter i samhället.

Lika aktuell idag

Det var framför allt som författare som Fredrika Bremer kom att påverka debatten om kvinnors rättigheter, men hennes första böcker var mer vardagsrealistiska, romantiska och lite sentimentala snarare än feministiska. Hon började skriva redan i tonåren, och hennes första bok, Teckningar utur hvardagslifvet, publicerades anonymt 1928. Den blev mycket populär och hon har blivit översatt till flera språk. Bremer fortsatte sedan skriva om vardagslivet på ett sätt som uppskattades över hela världen och när hon besökte USA jämfördes hon med Charles Dickens. Sedan blev hennes romaner allt mer feministiska och socialrealistiska. I Hertha ställer hon krav på kvinnors rätt till undervisning och till grundläggande medborgerliga rättigheter. Boken publicerades år 1856 och Bremer fick mycket kritik för de ‘orimliga’ krav hon ställde. Boken blev central i debatten runt kvinnors myndighetsrätt och 1858, sju år före hennes död, blev lagen om ogifta kvinnors rätt att bli myndiga vid 25 års ålder verklighet. En kan tycka att vi borde ha kommit mycket längre på 150 år, men den senaste tidens bakslag för feminismen, bl a med försök att omyndigförklara kvinnor i sina beslut över sina kroppar gör Bremer aktuell igen, i allra högsta grad.

Krav och förväntningar på kvinnor då och nu

På nyårsafton 1865 dog Fredrika Bremer i sin säng på Årsta Slott i Stockholm och hon begravdes i Österhaninge kyrka (mer om begravningar här). Hon avled därmed på samma plats som hon hade tillbringat många somrar som barn. Hon spenderade även vintern där ibland, för att skriva, men också för att komma bort från familjen och de krav som ställdes på unga kvinnor på den tiden. Krav som inte intresserade henne och som hon redan från tidig ålder hade vänt sig mot. Den unga Fredrika kände sig inte lika vacker som sin syster, och ville absolut inte gifta sig. Det var ett stort glapp mellan det som förväntades av henne och det hon ville göra, och hon kämpade med att hitta sin identitet. Precis som så många unga kvinnor gör i dag. Vi har mycket att tacka Fredrika Bremer för, hennes kamp som ligger till grund för den jämlikhet som vi trots allt har uppnått. Men mycket återstår att göra för att inte svika minnet av den feministiska pionjären.